Mina tre år på Hotell & Restaurang programmet på Furuhed har varit mycket lärorika, jag har fått mycket erfarenhet av matlagning och många teoretiska ämnen. Jag kan inte säga att jag trivdes alla dagar, men som dom flesta har man mycket goda minnen som man kommer att ha med sig resten av sitt liv.

Första intrycket av min klass var väl sådär, eftersom att jag inte kände en själ i klassen kändes det väldigt underligt, men det konstiga med hela den första dagen är att jag minns allting som om det vore igår.

Morgonsolen sken genom fönstret då jag klev in i klassrummet, jag var inte en av dom första så då jag kom in i klassrummet satt alla med förväntansfulla ögon och inspekterade mig. Kristinas glada ögon gav en känsla av säkerhet och lugn, jag klev in och satt mig ned vid bänken och inväntade dom andra.

Redan i början kände jag av någon kemi i klassen, en väldigt underlig känsla som föll över mig, en slags harmoni. Som alla vet indelas alla elever i grupper efter deras intressen och stil, våran klass var som om en fyra åring släppts lös i ett fullt skafferi och kylskåp och fått chansen att göra sin egen milkshake.

Första året gick mest ut på att lära känna sig själv innan man släppte in sina klasskamrater, man höll sig till sitt gamla umgänge och försökte mest bara få tiden att passera.

Men med tiden växte man själv in i klassen, vare sig man ville eller inte. Vi blev en slags liten familj, med mycket intriger och bråk men som efter tio minuter kunde sitta och skratta ihop.

Den enda stora grupperingen i klassen var väl mellan killar och tjejer, även nu när jag sitter och skriver detta så sitter jag omringad av fyra killkompisar från klassen, köns indelning är en svår sak att komma ifrån men jag tycker ändå att vi kommit en lång bit på den vägen.

En slags rädsla har uppkommit inom mig, vad händer när den sista dagen är kommen, när vi står på det där flaket och skriker med all kraft "För vi har tagit studenten", jag kommer säkert att ställa klockan på 08.00 i augusti då alla andra som inte gått ut ska ha skola bara för att man är så pass inställd på att man ska upp på morgonen som alla andra år.

Känslan av rädsla och lycka blir snabbt en blandning som för mig själv är svår att förstå, vad ska man egentligen känna?

Transformeringen från barn till ung man har jag gått igenom under dom här tre åren, jag har själv växt in i mig själv och märkt att den osäkra killen från början blivit en självsäker och uppriktig kille, och jag känner verkligen inte att jag skulle vilja ändra någonting från min skolgång, jag är väl mindre nöjd med vad jag åstadkommit på papper men mycket nöjd med vad jag åstadkommit som person.