för er som inte vet, så är joakim min morbror,
och för alla er som inte vet, så har han alltid varit en del i mitt liv,
det var han och jag som lekte med leksaksbilar i bara blöja
det var han som var min bästa vän
och vad som än hände så fanns vi alltid där för varandra..

för 3 månader sen, så satt jag i norge.
jag var inte hemma, jag var isolerad mellan berg och vatten.
jag slogs av, jag har varit avslagen ända tills idag.
då kom verkligheten ikapp med mitt psyke som febrilt försökt springa snabbare..

jag sitter i ett jävla rum, med två idioter som står för dörren,
min morbror sitter framför mina ögon,
och tårar rinner ner för hans kind, handklovar håller fast hans händer,
så omfamningen från hans sida var obefintlig.
då jag kramar hans kind blir det blött på min, och mina ögon fylls upp.
men i såna lägen tror jag att man inte ska visa sig svag, istället stark.
så jag bet ihop, vi reser oss upp för att samtalet var över, joakim följer efter,
och jag vänder mig om för att krama honom och vi båda viskar snabbt " jag älskar dig, du vet det va"
och jag biter ihop ännu hårdare..